Akut

Klockan är tre på natten och Eric och jag vaknar av ett illvrål. I samma sekund står jag givakt vid Idas säng. Hon skriker som aldrig förr, hjärtskärande. Hon är spänd som en fiolsträng och inte kontaktbar, ingenting vi gör får henne att lugna sig.

Jag ringer sjukvårdsupplysningen som råder oss att åka in till akuten på grund av hennes ringa ålder. Jag ser på Eric att han tycker att vi ska ge det en chans hemma men ger honom inget utrymme att säga sin åsikt. "Nu åker vi till akuten", säger jag bara. Vi kör genom Stockholmsnatten, jag sitter med min guldklimp i famnen. Hon skriker desperat. Det är liv och rörelse ute, människor är på väg hem från krogen. Jag ser dem men ändå inte. Eric, min klippa, behåller lugnet men jag vet att han är påverkad. Hans lilla flicka har ont och han kan inget göra.

I samma stund som vi parkerar bilen utanför karolinska tystnar Ida. För att sedan inte gråta mer på hela natten. Vi går in och förklarar att vi är här på grund av att vår dotter är otröstlig och verkar ha väldigt ont. Sköterskan tittar ner på den "otröstliga" flickan i min famn, vänder sig mot oss och frågar "Är detta ert första barn". Snopet.

Vi blir väl bemötta och klockan sju lämnar vi sjukhuset. Gaser blev diagnosen. Visst kände vi oss lite dumma när läkaren gav oss den ödesdigra diagnosen men faktum är att vi skulle göra det igen. Med vår Ida tar vi inga risker.

Tok

Det sägs att man blir förvirrad av att amma, att förståndet försvinner ut med bröstmjölken. Om det beror på amning, trötthet eller det faktum att man plötsligt har ansvar för en annan liten människas liv vet jag inte, men flertalet mammor jag talat med vittnar om samma sak.
Det mest uppseendeväckande jag har gjort var att glömma stoppa in bröstet efter amning. Och det var inte hemma utan på Kappahl, på drottninggatan. En lördagseftermiddag när affärerna är så där härligt proppfulla. Där gick jag, stolt nybliven mamma, med ena tutten i vädret. Förvirrad och ovetandes.

Idag träffade jag en gammal vän från skoltiden. En härlig tjej med ett smittande skratt. En av hennes amningshistorier fick mig att skratta högt. Hon berättar:
"Jag skulle amma Jakob en en natt förra veckan. Det var mörkt i rummet och jag satte mig där jag alltid brukar sätta mig, på en pall i ena hörnet av rummet. Problemet var bara att just den natten stod inte pallen där, jag hade flyttat den tidigare under dagen. Både jag och min son druttade i golvet, oskadda men chockade. Min man vaknade av våra skrik. Kanske borde jag vänt mig om innan jag satte mig, men det kändes i stunden överflödigt. Amma, sova, det var allt jag hade i huvudet".

Riga

Om ca en vecka ska Eric, Ida och jag flyga till Riga. Vi ska bo på ett femstjärnigt spahotell. Jag längtar efter avkoppling, bastubad och miljöombyte. Men mest längtar jag efter mys med familjen, min lilla familj.

Nu ska vi hem till min bästis Vivi och hennes familj. Väntar bara på att Ida ska vakna.

Tänkvärt

Idag såg jag en pojke springa ut i gatan. Pappan skrek på honom att genast komma tillbaka upp på trottoraren. Då kom jag att tänka på något som min femåriga brorsdotter Ellen sa för ett tag sedan.

Vi vuxna står ute i gatan för att packa in i bilen. Ellen går då också ut på gatan varpå vi säger att hon inte får vara där. "Det är bara vuxna som får stå här ute när vi packar bilen", säger jag "Bilar är hårda, barn är mjuka", fyller min bror i. Då får min fina lilla brorsdotter den där fundersamma minen som hon så ofta får nuförtiden. Hon blir tyst, tittar ut i tomma intet, lägger huvudet lite på sned. Sen säger hon med försiktig stämma: "Men pappa, är inte vuxna också mjuka?". Vad svarar man på det?

Underbara är barnen

Lyssna på den här då.
Eric och jag är hemma hos våra vänner i Nacka. Ölandsgänget som dom kallas. En av dom berättar en histora om hennes vän och dennes son. Sonen är vild och högljud. De är inne på apoteket. Plötsligt kommer den treåriga sonen springande med en stor tampongpåse i famnen och skriker: "mamma, mamma, det är sådana här du stoppar upp i röven". Barn är allt bra fina.

Ljuv musik

Aldrig trodde jag att illaluktande pruttar kunde låta som ljuv musik i öronen. Men ack så fel jag hade. För inget bringar sådan glädje som när Ida efter en hel natts klämmande äntligen lyckas släppa på trycket. Då drar hela familjen en lättnadens suck, äntligen finns det tid för sömn.

Hårväxt

Idag när jag satte Ida i sin babysitter såg jag ett hårstrå som fastnat precis ovanför hennes ögonbryn. Ett ca tre cm långt blont strå som förmodligen kom från mig, ett brutet hårstrå som fastnat på min dotter. Jag tog tag i det och drog. Men missade. Trodde jag först. För det visade sig sitta fast, strået var hennes eget. Hon har knappt början till fjun på huvudet men däremot ett tre cm långt hårstrå i ansiktet!. Hur gick det till?

Vaccination

Vår dotter är nyss fyllda tre månader och fick därför i veckan 3-månadersvaccinationen. Eric och jag var spända inför besöket. Vi gillade inte tanken på att två vassa sprutor skulle sticka vår lilla dotter i hennes små mjuka bebisben. "Det är för barnets bästa" försökte sköterskan. Bla bla bla, vad vet hon, tänkte jag, men log ansträngt till svar. När hon tog fram sprutan tappade både Eric och jag hakan. Den var enorm! Sköterskan såg skräcken i våra ögon och förklarande med munter stämma att det inte var med den sprutan hon skulle sticka vår dotter. Puh. Så var det dags. Stick ett. Lite skrik. Stick två. Lite högre skrik. Klart. Ida mådde bra och vi kunde andas ut. På kvällen fick hon feber och var gnällig. Ingen fara, en vanlig biverkning som vi båda kände till. Dagen därpå fick vi frågan om vad hon vaccinerats mot. Som två dumstrutar fick vi erkänna att vi inte visste. Vi hade fokuserat på sprutorna istället för på syftet med dem. Vi gick raka vägen hem och sökte på vårdguidens hemsida och fick då veta följande:

Tre månader: ett kombinationsvaccin mot difteri, stelkramp, kikhosta, Hib (Haemophilus influenzae typ B) och polio samt vaccin mot pneumokocker och - om barnet tillhör en riskgrupp - hepatit B.

Nu har Eric, Ida och jag två månader på oss för återhämtning, sen är det dags för 5-månadersvaccinationen.

.....Innan


.....Sticket


..................Efter


..................Återhämtad, mys med pappa

Färgen rosa

It's a girl! Dom orden fick Eric och jag höra när vi gjorde ultraljud i v. 18. Där och då började diskussionen kring färgen rosa. Eric är emot att merparten av Idas kläder ska vara rosa bara för att hon är flicka. Rosa är inte på något sätt portad i vårt hem, men det ska vara en färg bland andra. Jag håller till viss del med honom, barn är i första hand barn. Vill Ida i framtiden bli en "flickig" flicka som klär sig i rosa ska vi givetvis bejaka det. Men vi vill inte styra henne åt något håll. Jag gillar att min Eric inte vill förflickiga vår Ida. Men jag gillar också rosa. Eller som min treåriga brorsdotter säger "jag älskaj josa"". Så kanske kan vi vänta några månader innan vi inför färgbalans i vårt hem. Förresten skvallrar Idas säng, tvättkorg och garderob om att balansen redan är rubban. För det har vi våra underbara familjer och vänner att tacka!

linea negra

Efter drygt tre månader har jag fortfarande kvar en svag pimgentsrand på magen. Den blev aldrig så tydlig på mig, förmodligen för att jag är så ljus. Tänkte på den senast idag när jag var och bastade på gymmet. Och insåg samtidigt att det är det enda på min kropp som tydligt visar att jag är mamma. Så nu vill jag inte att randen ska försvinna. För jag är en stolt mamma och vill gärna att hela världen ska veta det.

Bildskön

Detta är vår Ida. Förmodligen världens mest fotograferade bebis. Eric är hobbyfotograf, en duktig sådan, och det är svårt för honom att låta bli att ta fram kameran med en sådan guldklimp mitt framför ögonen. Bilden är en av mina favoritbilder på henne, min älskade underbara Ida.

kläddilemma

Zipp. knäpp. Kan det verkligen vara sant? Efter tre månader kan jag äntligen använda ett par av de jeans jag har från tiden innan jag blev gravid. Hej då mammabyxor med muddar upp till brösten. De senaste tre månaderna har jag haft kläder av andrahandssortering. Illasittande och tråkiga. Jag har sällan känt mig riktigt fin och därför istället valt att fokusera på kläder till Ida. Nu ska jag ut och köpa något riktigt fin till mig själv. Kanske underkläder? Tänk vad härligt livet kan vara, jag har fått världens finaste dotter OCH är nära den kropp jag hade innan hon låg i min mage. Det första överträffar givetvis det andra.

Sim sala bim

Var tar alla nappar vägen? Av de åtta vi köpte har vi nu bara två kvar. Inser att de flesta ligger någonstans i lägenheten men frågan är bara var! Gångerna E och jag har sprungit runt och letat efter en napp medan Ida skrikit är otaliga. En napphållare är kanske att tänka på? Jo visst, det har vi tänkt på. Och köpt. Och förlagt. När jag gick ut för att parkera om bilen tidigare idag hittade jag en liten napp mellan sätena. Så nu har vi alltså två. Ikväll när E kommer hem från jobbet ska vi gå nappsärkargång. Minst fyra av de sex napparna är målet. önska oss lycka till!

välkommen

Hej, jag heter Lotta och blev mamma för tre månader sedan. Just nu kretsar det mesta kring vår underbara lilla dotter, våra liv har tagit en helt ny vändning. Jag börjar blogga för att sätta ord på tankar och funderingar som uppkommer när man blir förälder och alla nya situationer man ställs inför. Kanske kan jag också få tips från någon som läser det jag skrivit, eller höra om någon annans erfarenhet som förälder. Bloggen kommer inte uteslutande bestå av inlägg om min roll som mamma. Ordet är fritt!