Drog

Jag hade lovat mig själv att inte göra det igen. Sist mådde jag så illa efteråt. Men min karaktär sjönk till bottennivåer när jag såg dem ligga där i affären. Askarna med Wiener Nougat. Så jag köpte en. Och åt några stycken.
"Det ska bli intressant att se hur det ser ut i asken", sa Eric när han kom hem från jobbet. Han öppnade asken och höll på att få dåndimpen. Jag, jag måste mest illa.

Award

Jag har fått en award av min vän Anna, www.gladdagboken.se. Tack Anna! Den går ut på att man ska berätta 10 saker om sig själv och sedan skicka den vidare till tre andra bloggare man tycker är bra. Vilka dessa tre blir måste jag klura lite på. Här nedan berättar jag saker om mig som många av er förmodligen inte vet om.


1. Stockholm är vackrare än Göteborg. Det är första gången jag erkänner det, ens för mig själv. Jag är en inbiten göteborgare och älskar Göteborg av hela mitt hjärta. Jag kommer aldrig bli stockholmare, det klingar helt enkelt falskt i mina öron. Men stan är så vacker, så mysig, så perfekt. Slår göteborg, och de flesta andra städer också för den delen, med hästlängder.

2. Jag är en av två i hela världen som kan rulla på magen. Den andre är min pappa. Kanske finns det fler, men hittills har ingen av dem korsat min väg.

3. Ingen, och då menar jag ingen, får röra mina tår. Jag själv endast då jag klipper naglarna eller tar bort ludd mellan tårna. Råkar Eric komma åt dem ryser jag av obehag i hela kroppen. Ibland håller han fast mig och försöker bita mig i tårna. Då slåss jag för mitt liv. Varför det är så vet jag inte. Att jag formligen älskar att bli kliad under fötterna gör det hela ännu mer bissart.

4. Under ett par års tid livnärde jag mig på smörgås med banan och sportmessmör på. Sportmessmör för att det var mindre fett än i vanligt messmör. Julen -96 hade jag ett eget litet julbord bredvid de andras, bestående av endast dessa tre saker. Detta var en av alla mina knasigheter som uppkom till följd av mina ätstörningar (tio år sedan jag jag hade det). Idag kan jag inte ta messmör i min mun.

5. Jag är en kuddoman. Idag har vi inte mindre än åtta kuddar i vår säng, plus två av Idas kuddar när hon sover där. Jag har en under huvudet, en på vardera sida om huvudet som jag kan lägga mina händer på, en mellan knäna och en bakom ryggen. Den bakom ryggen har sedan Ida kom ersatt den jag tidigare hade framför mig. Nu är Ida min lilla "framförmigkudde". Eric har en kudde. De två kuddarna som blir över är "just in case"-kuddar.

6. Jag kämpar mot en stark dödångest. Den plågar mig rätt rejält emellanåt och är inget jag önskar ens min värsta fiende. Så här kan tankarna gå: Om vi binder räntan i fem år är min pappa 72 år vid bindningstidens slut. Medellivslängden för män är 78 år vilket innebär att han kanske bara har sex år kvar att leva efter det. Då blir allt svart och Eric måste rycka in och prata om något annat.

7. Spagetti och köttfärssås är min paradrätt. Eller närmare sanningen, min enda rätt. Jag är inte något vidare i köket och bävar för den dag då Ida blir så stor att jag måste laga mat till henne.

8. Detta är en bekännelse som sitter långt, långt in, så håll i hatten. När föregångaren till Idol första gången kom till Sverige var jag en av dem som gick dit och sjöng upp med förhoppningar om att bli världsartist. Jag har ingen usel sångröst men åkte dessvärre ur direkt. Vilken låt jag sjöng behåller jag för mig själv:-)

9. Jag gillar musik där artisten eller gruppen har namnet Michael i sig. Michael Bolton, Michael learns to Rock, George Michael. Men den största av dem alla är Michael Jackson. I mitt tycke går ingen musik upp mot hans. Inte ens i närheten.God bless him.

10. Min slogan är "reklamera mera". Jag är självutnämnd expert på att reklamera helt enkelt. Jag gör det inte för sakens skull, som min pojkvän verkar tro, och jag skulle aldrig reklamera något det inte var fel på. Men som den kärring jag börjar bli säger jag som som så "kvaliteten var bättre förr".

Ida har redan förstått hur rolig hennes mamma är. Hon lyssnar och skrattar sedan hjärtligt åt mitt skämt. Det är min tjej det.

Språkliga barriärer

Den som uppfinner ett gemensamt språk för män och kvinnor får Nobels fredspris. Tiofaldigt. Minst.
Det talas om ett universalspråk, med vilket människor oavsett nationalitet ska kunna kommunicera med varandra. Men till vilken nytta? Så länge en man och kvinna under samma tak inte förstår varandra på grund av språkliga barriärer, är väl ett språk som förstås av både mig och en bonde från Azerbaijan något överflödigt.

Vad betyder till exempel "snälla älskling, kan du inte lägga in dina tröjor i garderoben? Vi tvättade dem för en vecka sedan och de ligger fortfarande kvar på stolen" på mansspråk?
Jag kan tänka mig att det betyder något i stil med "Pucko, du kan väl sätta dig i soffan och i lugn och ro läsa dagens tidning. Och för guds skull, rör inte de tröjor som ligger där inne på stolen, dem tar jag".
"Pucko" för att han blir så irriterad av det jag säger, "soffan" för att det är där han sätter sig, "rör inte" för att han faktiskt inte rör tröjorna. Men som sagt, jag gissar bara, jag talar inte det språk männen talar.

Detsamma gäller givetvis åt andra hållet, att han ber mig om saker som jag, av hans reaktion att döma, inte förstår.

Så gnugga era geniknölar och kom upp med ett språk, snabbt, innan krig bryter ut!

En tös med klös

Jag funderar seriöst på att skaffa en klösbräda till Ida. Hon krafsar på allt. ALLT. Dag som natt. Helst natt. Jag somnar till ljudet av krafs och vaknar till det.
Men ljudet är inte det värsta. Det är smärtan. När jag ammar henne river hon med sina små naglar på mitt nakna bröst och på min bara hals. Ligger hon på min mage och ska sova är är mitt ansikte måltavla för hennes små fingrar. Allt detta krafsande gör att hennes naglar klyver sig, vilket i sin tur gör till effektiva vapen. Sylvassa.

Så imorgon går jag till någon djuraffär och kollar om de har klösbrädor för små söta bebisar. Så min hy får lugn och ro.

Ida ställer sig frågande till anklagelserna om krafs

Lärdom

Idag såg jag en mamma och, vad jag tror var, hennes dotter gå hand i hand på stan. Dottern var i 8-års åldern. Ingenting konstigt med det. Förutom att dottern hade högklackat. En flicka på 8 år som har högklackat!

Jag tänker på hur jag själv har torterat mina fötter och min rygg dag efter dag, år efter år med högklackade skor. Jag var så fixerad vid skor med höga klackar att jag inte ens kunde ta dem av mig när jag gick på stranden i Thailand. Jag var då 18 år gammal och lite brydde jag mig om framtiden.

Idag får jag bita i det sura äpplet. Jag har diskbråck och ofta ont i fötterna, något jag till stor del tror beror på de höga klackarna. Jag älskar fortarande höga klackar, men jag älskar också smärtfria dagar.

Att en ung flicka har det, en flicka som inte på långa vägar har växt färdig, är häpnadsväckade, om inte chockerande. Inte som "svält, krig och död"-chockerande men tillräckligt chockerande för att jag ska skriva om det. Och bli lite upprörd.

Äntligen!!!

Ida har kämpat i tre timmar med att få ut bajset. Eric och jag har kämpat lika länge med att hålla oss vakna. Så nu kom äntligen ett lass. Och vilket lass sen! Jag undrar om hon inte precis sket sig en bra bit under medelviktkurvan. Vi ska till BVC imorgon och väga henne, vi får se vad vågen visar då. Min lilla skrutt, inte konstigt att hon inte kom till ro.

Nu vill jag sova...hoppas innerligt att Ida vill detsamma.

Stolt

Vem vet mest?

Eric.

Vi tittar på "vem vet mest" på tv2 och Eric kan svaret på nästan varenda fråga.

Tant Lotta

Vi åt frukost på Thelins. Mitt nya favoritställe. Ja, jag vet, det är ett tant-café. Sen fick jag med en motsträvig Eric till ÖoB. Efter fem minuter där inne var vi ovänner, eric tyckte jag blev för exalterad över priserna. Jag var mest glad över att jag hittade en julklapp till bra pris.

Sen gick vi för att köpa en ny liten kamera till Eric. Jag har nämligen lagt beslag på hans nuvarande.

Idas tänder kliar, tror vi iallafall. Hon gnäller och dreglar och biter oss hårt, hårt i fingrarna. Vi köpte en bitring, men till ingen nytta. Endast våra fingrar duger för vår lilla kräsna tjej. Aj.

Bakläxa

Så fick man bakläxa. Eller man och man. Jag och Éric fick. Min kusin Marianne ringde mig för en stund sedan. Hon hade varit med sin dotter Edith, en vecka yngre än Ida, på BVC. Där hade de sagt att barn inte är redo att sitta i barnstol förrän de är fem månader gamla.

Så glöm bilden jag la upp på min bebis sittandes i sin nyinköpta stol. Snälla.

Tärd

Som förälder sliter man lätt ut sina handleder. Man bär och bär och bär på sin bebis. Timme ut och timme in. Det har jag gjort. Burit bebis och slitit ut handlederna alltså. Därför har Eric köpt ett handledsskydd till mig. Det fungerar jättebra, de få gånger jag kommer ihåg att använda det.

Prisvärd shopping

Idag har jag tagit russinen ur kakan igen. Eller bastun ur friskis & svettis om ni hellre vill det. Eric och Ida gick och fikade med ett par vänner och då passade jag på att besöka mitt smultronställe. Sen gick jag till ÖoB och hittade potentiella julklappar till mina syskonbarn. Vet att det låter slätstruket och snålt men det fanns flera roliga spel för barn där.

Ida tycker om morgonen

Äkta vara

Vi ville ha en fin mobil över Idas skötbord eller säng. Det hör liksom till. Men vi hittade ingen som vi tyckte om, de var alla för stora eller för plastiga. Då kom Erics bror Olle på besök. Med sig hade han en present, en handgjord mobil köpt i Uganda. Han och hans flickvän hade varit där. Så fin, så äkta, så perfekt för vår lilla Ida.

Här händer det grejer.

Ida tog ut nappen, höll den i handen och satte tillbaka den i munnen! Det skedde precis. Mitt hjärta gjorde glädjeskutt och gör fortfarande.

Bild

Min Eric är en duktig fotograf. Varje gång vi träffar mina brorsbarn Ellen och Lisa fotgraferar han dem. När jag saknar de små linfröna, de bor i Göteborg och vi i Stockholm, tar jag fram Erics bilder. Detsamma gäller för min brorsdotter Alice som bor i Stuttgart.

Här är senaste tillskottet i bildsamlingen. Fantastisk bild om ni frågar mig.

Lisa med pappa Fredrik

Hjälp mot småfisar

Idas gaser gör mig trött. Varje natt sparkar hon mig till förbannelse. Hon gör allt för att få ut luften men inte mycket händer. Masserar jag henne blir hon förbannad, hur undstår jag mig att väcka henne! Hon själv lider inte så mycket av det vilket ju är glädjande. Men jag känner mig totalt utmattad. Så nu funderar jag på att följa min kusins råd och investera i en Windi – Pysventil för småfisar.

http://www.windi.nu/

Mums

På gatan där jag är uppväxt ligger ett pepparkaksbageri, göteborgs pepparkaksbageri. Ett litet familjeföretag där bara medlemmar i familjen jobbar. Deras pepparkakor är något alledels extra och julpepparkakorna måste beställas redan i juli. Sådant tryck är det på det lilla bageriet. Pepparkakorna har aldrig sålts någon annanstans än just i den lilla butiken.

Döm om min förvåning när jag såg dem igår på stockhome på Kungsgatan i Stockholm. De säljs där. Jag vet inte riktigt om jag blir glad eller besviken. Men stockholmarna kan skatta sig lyckliga.

Egentid

Natten var sömnlös. Eric försökte väcka mig, hans syster Sofie och hennes Johan var i stan och skulle komma till oss på brunch. Jag hörde honom prata och försökte svara men det gick bara inte. Jag tänkte att jag kan försöka nicka så han ser att jag hör honom. Senare sa han att han inte hade sett någon nickning så jag misslyckades förmodligen. Till slut vaknade jag iallafall, Ida behövde mat.

Ida satt en stund i sin nyinköpta Ikeastol, förundrad och lycklig.

Sofie och Johan tog hand om Ida i 1,5 h. Då gick jag till friskis & svettis och tog russina ur kakan. Jag bastade utan att träna. Jag älskar att basta, verkligen ÄLSKAR! Vill bygga en bastu i vår lilla garderob hemma men det har realistiska Eric satt stopp för.

Dagen har varit bra och om en timme kommer Eric hem från jobbet!

stolen är rolig men lite stor

Johan och Ida

Ida suger ofta ihärdigt på sin underläpp. Kanske börjar hon få tänder.

Gladbebis

Fredag

Kusin Linn var och hälsade på i Stockholm. Hon och Ida myste, jag passade på att duscha. På kvällen gick Ida på sin första after work tillsammans med mig och två av mina vänner. På östermalmstorg, fint ska de vara! Efter 30 minuter tröttnade Ida så vi gick hem. Men det var trevliga 30 minuter.

Linn och Ida

Teknikens under

För er som har undrat över de konstiga tiderna på min blogg. Den var inställd på stillahavstid. Nu är det fixat.

En alldeles vanlig torsdag

Idag bjöd jag Anna och hennes lilla 10 veckor gamla Tuva på brunch. Hon hör till Ölandsgänget, Erics gamla vänner. Tuva och Ida fick varsin sparbössa av Eric och mig.

"I sparbössan kan vi lägga pengar som Ida kan resa för när hon blir 20 år", sa jag till Eric. en stund senare hittade jag en krona på golvet "Ida, titta, nu får du en krona av mamma, en resepeng". Jag såg på Eric att han tyckte att jag var snål. Det tycker han alltid. "Jag tänker i termerna många bäckar små", svarade jag.

På kvällen träffade jag min vän Mårten, vi fikade på Rival på söder. Han bjöd. Mårten är helt övertygad om att han är blond, mörkblond. Men han är brunhårig, det ser ju vem som helst.

När vi kom hem försökte Ida krypa men efter att hon slått ansiktet i golvet gav hon upp med ett vrål. Den otroligt söta klänningen har hon fått av tant Sofia. Ett av mina nya favoritplagg.

Jag blir aldrig för gammal för...

...paradise hotel!

Flicka i lyxförpackning

Älsklingsfarfar skämde bort Ida och köpte klänning från Escada. Bara det finaste duger till hans lilla prinsessa.

Glomourösa tjejen.


Fin detalj på underbodyn

Gåva

Eric ger mig ofta presenter. Den finaste fick jag idag. En bok i bilder på Idas tre första levnadsmånader. Med en av mina favoritbilder på framsidan.

Missljud

Glassbilen i all ära, men idag höll den på att ge mig psykbryt. Ida har varit smågnällig hela dagen och har inte velat sova. Hon somnade slutligen i vagnen när jag gick ut för att handla. I samma stund som jag klev in genom porten började den glada glassbilsmelodin att spela. Precis intill oss. Betänk då också att jag gått runt en halvtimme extra i ösregnet för att få henne att somna. Utan vare sig paraply eller regnskydd (stulet). Jag slängde igen porten i desperation, men för sent. Idas ögon var vidöppna och har varit det fram tills nu,fyra timmar senare.

Reklamera mera!

Köp inte både tavlor och tavellister från RIBBA på Ikea. Vi gjorde det och tavlorna ramlade ner. Det var fint så länge det varade, närmare bestämt fem minuter. Det var tiden det tog innan första tavlan ramlade ner.




(Ja älskling, jag har snott bilden från din blogg. HA!)

Fyra månader

Igår fyllde Ida fyra månader. Då fick hon gröt för första gången. Oj, vad tiden har gått fort. Jag tänkte tillbaka på min jobbiga och evighetslånga graviditet. Jag drabbades av hyperemesis gravidarum, vilket innebär att jag kräktes jättemycket under hela graviditeten. När Ida nu är här inser jag att hon är värd varenda spya, men då...jag ville bara dö. Den tiden känns dock avlägsen och Eric var igår tvungen att påminna mig om den när jag sa att jag nog ville ha tre barn.

Jag gick också igenom min förlossning i huvudet. Den var häftig, om än smärtsam. Jag fick ingen epiduralspruta då jag har diskbråck, något som gjorde mig rosenrasande där jag låg med kraftiga värkar. Läkaren var just till att sätta in den befriande sprutan då Eric säger "jag kanske borde nämna att hon har diskbrock". Då var det tack och hej med den sprutan. Jag ropade desperat efter något annat som kunde lindra smärtan och då säger den försynta sköterskan "man kan ju höja lustgasen ett par snäpp". "Men för helvete, gör det få för faaaan", vrålade jag. Efter mer än två dygn med värkar var min kropp helt slut och mina magmuskler fick ingen vila. Det fanns ingen tid över för trevligheter. När vi senare skulle skicka sms om att underverket kommit sa Eric att det var överflödigt att skicka till våra vänner som bor på söder. "det kan ju inte ha undgått någon som bor i närheten att du har fött barn i natt".

Nu har fyra månader gått sedan den natten, fyra underbara månader. Utan sömn. Men ändock alldeles, alldeles fantastiska. Det var en bottenlös och evig kärlek som föddes natten den 16 juli. Det var kärleken till Ida.

Fotograf: Paulina Westerlind

Fotograf: Eric Tagesson

Fotograf: Eric Tagesson

Fotograf: Eric Tagesson

Lördagar

Lördagarna är inte vad de en gång var. Det ska gudarna veta. I lördags åt vi middag hemma hos Jenny, Gustaf och lille Alvin i förorten. Robert, vivi och Elmer var också där. Ungdomens glada partydagar är över. Jag låter bilderna tala sitt tydliga språk.

Stilla middag. Åldersgräns: 4 månader. Hångel på dansgolvet De gemensamma toalettbesöken. Mjölkringar har ersatt urringningen som blickfångare Snacks är ett måste på varje fest. Förövrigt det första Ida äter.

Dansgolv, killarna valde själva musiken



Efterfest

Jag skulle dock aldrig byta bort denna mysiga lördagskväll mot någon av mina tidigare utekvällar. Stureplan släng dig i väggen.

180 grader

Då har vår skruttefia även vänt sig från rygg till mage. Cirkeln är sluten.

Efter att Ida legat tätt emot mig hela natten tänkte jag framåt morgonkvisten att jag skulle försöka lägga henne en bit ifrån mig. Jag behövde få lite sömn och kände mig stel i hela kroppen. Tji fick jag. Sekunden efter att jag har lagt ner henne på rygg mitt i vår stora säng kastade hon sig tillbaka mot mig. I sömnen. Jag låg dock lite för långt bort så hon hamnade något chockad på magen.

Så hon kan vårt lilla frö, men hon vill inte. När hon är vaken.

Julgodis

Jag var på tjejbrunch igår, hos Malin. Hon har flyttat in i ett mysig två vid St Erisplan, bara 15 minuters promenad från oss.

Då julen nalkas var ett av diskussionsämnena just, julen. Vi pratade om att göra julgodis och ungefär så här lät det:

Jag: Ska vi göra julgodis tillsammans i år?
Alla: Ja, det gör vi.
Jenny: Men måste vi göra ischoklad, det är verklien inte gott.
Malin: Det ger en konstig eftersmak.
Linn: Man känner sig äcklig i munnen efter att ha ätit det.
Jag: Jag mår illa efter bara ett par bitar.
Vivi: Jag mår illa bara av tanken.
Jenny: Vad har vi mer då, knäck?
Linn: Ja, knäck är gott.
Malin: Nej, knäck är inte gott, och det är jobbigt att äta, fastnar i tänderna.
Vivi: Så är det jobbigt att göra.
Jag: Knäck är överskattat.
Vivi: Pepparkakor är ju också helt meninglöst att baka, färdigbakade smakar mycket bättre. Vi gjorde en massa pepparkakor förra året, med glasyr och allt. Hälften brändes vid, resten slängde vi. Typ.
Linn: Ja, färdigbakade pepparkakor är jättegoda.
Lotta: Vi kan göra femminuterskola. Det är gott och tar bara fem minuter. Därav namnet.
Vivi: Ja, det kan vi göra. Snabbtillagade saker uppskattas.
Malin: Marsipan?
Linn: Ja, marsipan är gott.
Jenny: Äter ni ren marsipan!? Vad äckligt.
Vivi: Jag älskar marsipan, men det här med att göra marsipanfigurer och doppa dem i choklad känns onödigt. Robert och jag brukar köpa en rulle pepparkaksdeg, en rulle marsipan och en rulle nougat. Sen äter vi direkt från rullarna. Gott och enkelt, det perfekta julgodiset.

Jag tänker att våra föräldrar säkert tyckte samma sak, att de beklagade sig över det där jäkla julgodiset. Men trots det gjorde vi julgodis till förbannelse, år ut och år in. De gjorde det för vår skull, för att vi är deras barn och för att vi tyckte det var roligt. Av samma anledning kommer vi att göra julgodis i år och många år framöver. För att Elmer, Alvin, Ida och de barn som komma skall är våra barn och för att de tycker att det är roligt.

Och så lever den traditionen vidare.

Karate kid

Ida låg i sitt babygym och jollrade då jag kände att det började lukta illa. Riktigt illa. Det kom från Ida och jag böjde mig ner för att avgöra om hon hade bajsat eller bara släppt väder. Då får den lilla filluren för sig att knäa mig i ansiktet, rakt över näsroten. Jädraranamma, vad ont det gjorde. Den tjejen har inte bara röstresurser om ni förstår vad jag menar.

Plask

Ida upptäcker tjusningen med vatten.

Moget

Klockan är ett på natten mellan lördag och söndag. För drygt en timme sedan kom vi hem från en middag hos vänner. Eric fortsatte vidare ut, mötte upp några kollegor för ett par öl.
Ida och jag är nu ensamma hemma och jag har precis nattat henne. Jag släckte ner lägenheten men lät teven vara på. Jag är väldigt mörkrädd och tyckte det kändes tryggt med lite ljud i bakgrunden. Problemet var bara att jag valde kanal 6 som för stunden visade "Ensam ung kvinna söker-igen". Så där låg jag inne i det kolsvarta sovrummet med Ida och lyssnade på ljudet av skräckmusik och dödsvrål.

Nu vill jag bara att Eric ska komma hem så att jag vågar sova!

Vänner

Tjejmiddag med bästa tjejerna Vivi, Linn och Jenny hemma hos Vivi i torsdags. Vänner från förr, från gymnasietiden. En kvartett göteborgskor som alla sökt lyckan i hufvudstaden.
Elmer och Ida var givetvis också med, Jennys lille Alvin fick stanna hemma hos pappa. Elmer är i åldern då han härmar allting man säger. När Vivi var utom synhåll gav jag honom extra kladdkaka och sa till honom att nu är det fest. "Mamma, nu är det fest", ropade han till Vivi som stod i köket och förberedde Elmers kvällsgröt. Avslöjad. "Party, party", ropade han sen. Vem som lärt honom det vet ingen.

När Linn skulle gå kramade hon om mig och sa "hej då, gumman". När jag två timmar senare skulle bege mig hemåt kastade Elmer sig i min famn och sa "hej då, gumman".

Hans mormor berättade att en tvååring lär sig hela 10 nya ord per dag. Fantastiskt!

Skrock

Ännu en gång passerade fredag den 13:e relativt smärtfritt. Nu kan vi pusta ut ett tag, närmare bestämt i 272 dagar. Till den 13 augusti 2010. Då är det dags igen!

You go girl!

För er som befann er på Kungsholmen i tisdags runt klockan 14. Nej, det var inte krigslarmet Hesa Fredrik ni hörde. Det var vår dotter Ida. Nej, hon grät inte, hon "pratar" så högt!

Ida låg och sov sött i sin vagn så jag bestämde mig för att gå och fika. Köpte kaffe och en stor bulle och slog mig ner i en skön stol på Thelins. Öppnade Aftonbladet och hann läsa första raden när jag hörde det knorras från vagnen. Jag kikade ner och hoppades mötas av av en sovande bebis. Men icke. Två uppspärrade ögon och ett snett leende. Iofs de vackraste ögonen världen någonsin skådat och ett leende som inte är av denna värld. Men. Jag behövde egentid. Det var dock inte att tänka på. Hon tryckte på on-knappen och vred upp volymen till max. "Pratade, pratade, pratade". Eller kanske närmare verkligheten "skrek, skrek, skrek".Oavbrutet. Som ett gäng tonårstjejer på tunnelbanan. Alla andra runt omkring oss var tysta eller lågmälda, unga som gamla. Men inte Ida, hon fyllde varje millimeter av kafet med sin röst.

En del av mig tyckte det var aningen jobbigt att blickarna riktades mot oss. Men mest tycker jag att hon var underbar när hon höjer rösten. Jag är glad över att vår Ida gör sin röst hörd och jag hoppas att hennes röst inte tystas. Feminist, javisst!

Festligt värre

Eric har precis gått av sitt arbetspass och är nu ledig i fem härliga dagar. Vi är båda vinsugna men har bara två dyra flaskor hemma, flaskor vi hade tänkt att spara för festliga tillfällen. Snyft, jag skulle verkligen vilja ha ett glas vin, men det är Erics flaskor, han bestämmer. Då säger min underbara pojkvän "vad är festligare än ett avsnitt sopranos en torsdagsnatt tillsammans med min älskling?". "Absolut ingenting när man är småbarnsförälder", svarar jag med glädje.

Plopp...så var en av flaskorna öppen. Mys på högsta nivå.

Glömska

Hur svårt kan det vara att ge sin dotter fem D-vitamindroppar varje dag? Väldigt tydligen...

Medmänsklighet

Som förälder gör det ont i hjärtat. Väldigt ont. När man läser om hur ett gäng vuxna beter sig just nu i Vellinge. De säger att flyktingbarn inte är välkomna till deras kommun. Som vuxen har man ett ansvar, inte bara gentemot sina egna barn, utan alla barn. Jag tänker på om det vore Ida som kom till ett främmande land, utan Eric eller mig. Alldeles ensam. Ovälkommen. Som sagt, mitt hjärta värker när jag tänker på dessa ensamma barn. Och kokar över av ilska när jag tänker på de vuxna i Vellinge.

Stolt faster

Min lilla brorsdotter Alice är 20 månader och kan redan på dagtid kissa och bajsa på pottan. Min bror Johan berättade att hon hade stått naken i badrummet och börjat kissa på golvet. Då hade Johan sagt till henne att sluta. Hon knep då strålen och gick och satte sig på pottan för att avsluta sin kissestund där. 20 månader gammal! Det är min brorsdotter det, en liten mini-Meuller.

Varför svarar inte längre mina vänner när jag ringer?

Hur många gånger kan man ringa sjukvårdsupplysningen med frågor om sitt barn utan att de i sin tur ringer socialen eller psyket? Det är en fråga jag nu ställer mig.

Helst skulle jag vilja ha en direktlinje dit, just in case. Eller ännu hellre, ett V.I.P-kort till barnakuten. Mitt sunda förnuft håller mig emellertid från att ringa med alla mina frågor. Dessutom spelar pinsamhetsfaktorn in. Jag ser framför mig hur en röd lampa börjar lysa hos sjukvårdsupplysningen varje gång en sköterska slår in Idas personnummer, samtidigt som ordet "psykfall" ploppar upp på skärmen. "Denna kvinna har ringt oroväckande många gånger, hon kan inte under några omständigheter ha alla hästar i stallet".

Jag har dock kommit på ett sätt som både minskar min oro och risken för besök av socialen eller psykdoktorn. Jag ringer helt enkelt runt till alla mina vänner, ställer min orosfråga och avslutar med orden "tror du att det är farligt". Om svaren jag får känns otillfredsställande ringer jag till sjukvårdsupplysningen. Proceduren upprepas för samtliga av mina frågor.

Många samtal blir det...

Det gör ont när sömmar brister

Storlek 56 sjunger på sista versen här hos familjen Tagesson/Meuller samtidigt som storlek 68 gör intåg som "vika upp ärmar och byxben"-storleken. Storlek 62 sitter nu som klippt och skuren på Ida, den som för tre månader sedan kändes som kläder gjorda för jätten Goliat.

Vår lilla flicka växer så det knakar och hur gärna jag än vill kan hon inte längre ha vissa av favoritplaggen. Tro mig, jag har försökt. Stackars barn. Fick igen knapparna på bodyn men när jag lyfte upp henne sa det "knak". En sömm brast. Det var dags att inse fakta, ta av den fina, fina bodyn och lägga den längst in i garderoben. Till en plats dit kläder i storlek 50 sedan länge hade förvisats.

Jag väljer att fokusera på uttrycket "allting klär en skönhet" varje gång jag lägger undan ett plagg. För i våra ögon, Erics och mina, är vår Ida skönheten personifierad. Med eller utan hennes mammas favoritplagg.

Geni

Jag tror Ida precis sa sitt första ord! Det lät något i stil med "öja" som ju betyder "öra" på bebisspråk. Och jag som alltid trott att hennes första ord skulle bli "mamma".

Min pappa

Min pappa heter Erik, precis som Idas pappa. Fast med k istället för c. I min familj firar vi absolut inte fars dag. "Det är kommersiellt jippo", säger pappa och så är det med den saken. När jag var liten var det lite tråkigt, idag mest skönt. Men jag ringer ändå pappa varje år för att visa att jag uppskattar och älskar honom. Och även om han alltid säger något i stil med "jaha, är det den dagen, den firar vi ju inte" så tror jag innerst inne att mitt samtal värmer.

Min pappa var en engagerad far. Han var en av de första att vara pappaledig, 1974 när min bror Johan föddes. När jag kom till världen 1977 delade mina föräldrar lika på föräldrardagarna, något som de flesta av mina vänner ser som häpnadsväckande.
Pappa lärde mig att simma när jag var två år, vilket jag till stor del tror beror på hans tålamod när det gäller barn. Det aldrig sinande tålamodet med barn är nu till glädje för hans barnbarn Ellen, Lisa, Alice och Ida. Dom kan skatta sig lyckliga som har en morfar/farfar som min pappa.

Pappas ögonsten, Idas hjälte

Fars dag! Erics allra första som pappa. I år ska han inte bara fira utan också firas. Inte för att vi uppmärksammar dagen nämnvärt. Men ändå. Ida har ritat en teckning. Jag satte en penna i hennes hand och höll ett papper framför henne. Sedan sa jag "Ida, idag är det pappas dag, kan du inte i streck visa hur mycket du älskar din pappa". Och det gjorde hon. Många streck blev det, alla ritade med gränslös kärlek. För Ida älskar sin pappa och pappa älskar sin Ida. Och det mina vänner är värt att fira!

Ida en dag gammal med pappa


Ida sover tryggt i pappas famn


Puss pappa, Ida en månad


Ida och pappa i Riga


Kärleksbevis

Ångestdämpande medicin

Flygresan hem gick över förväntan, jag fällde inte en tår. Knappt Ida heller. Däremot kom det andra saker ur Ida, och det med råge.
Eric sitter och håller Ida när det plötsligt börjar komma höga, långdragna läten från hennes nedre regioner. Läten som följs av en lukt som inte går att misstolka och som sakta sprider sig i, det jag anser, alldeles för lilla planet. "Hon gjorde nog nummer två nu", säger Eric. Ida får den där nöjda, nästan skadeglada anisiktsuttrycket som hon får efter att hon släppt på trycket. Som att hon tänker "ha ha, nu gav jag mamma och pappa något att bita i".
Och nog gjorde hon det. Precis när Eric ska resa sig upp för att hämta en ny blöja plingar det till. Dags att ta på sig bältena. I samma stund känner jag hur "ni vet vad" silas genom hennes jeans ner på mina händer. Där sitter jag, förstagångsmamma, med bajs på händerna och en stinkande bebis i knät. Under landningen var jag helt befriad från rädsla, mitt fokus låg på mina händer. En sak lärde mig detta: bebisbajs är bästa medicinen mot flygrädsla.

Att byta den blöjan är en annan historia.

Alla är vi olika

Igår bjöd vi en man från Sydafrika, Paul, till vårt bord. Han var i Riga i affärer och hemma i England väntade hans fru och två små barn, tvillingar på tre år.

Vi sa till honom att vi ibland har svårt att lägga ner Ida, att hon älskar att vara nära oss, och att det kan vara aningen frustrerande. Då berättade han att dom hade haft det omvända problemet med deras dotter. De första veckorna fick de bara ta i henne när hon skulle ammas. All annan beröring ledde till gallskrik. De var båda helt knäckta och visste inte vad de skulle ta sig till. Men så efter sex veckor vände det plötsligt.

Tänk vad olika barn är. Det kanske är så som många barnmorskor säger, att "allt är normalt". Nu är hon tydligen en glad och sprallig treåring som älskar mys med mamma och pappa.

Party, party

Igår satt Eric och jag i hotellbaren och tog ett glas vin tillsammans med Paul. När vi sitter där i godan ro och småpratar kommer två norskor i 35-årsåldern in i baren. De är aspackade och ragglar fram och tillbaka, klänger på olika män. De ska ut och festa men är så fulla att de inte ens hittar dörren. Där sitter jag, med min bebis sovandes på armen, smuttandes på lite vin. Håret är i oordning och sminket jag har på mig är "left overs" från dagen innan. Dessutom har det runnit kräk på båda sidor av min tröja. Där sitter jag med min bebis på armen och känner mig alldeles, alldeles fantastiskt lycklig.

Flyga

Så var det dags igen. Om sju timmar befinner vi oss i luften. Mamma sa att jag inte skulle oroa mig och berättade om när hon och en vän för 40 år sedan flög propellerplan till New York. "Det tog 24 timmar. Det satt tre killar i raden framför oss som skruvade loss sina säten och vände dom mot oss så att vi kunde spela kort". Det är vad jag kallar säkerhet det. Överlevde hon den resan bör jag överleva denna.

Tur

I Riga finns inga övergångsställen, här är det bara att rusa det fortaste man bara kan och hålla tummarna. Hittills har det gått bra. Idag var vi inne i gamla stan, promenerade runt, såg svenska porten och åt en god middag.

Ida badade för första gången i pool, hon tyckte det var roligt men lite kallt. Vi tog av blöjan och höll tummarna för att olyckan skulle hålla sig borta, vilket den också gjorde.
Om Ida plötsligt skulle få för sig att göra nummer två, sa Eric att han skulle samla ihop så mycket som möjligt i en handduk och sedan slänga den. Det skulle jag vilja se. Det är ingen direkt sammanhållande tvåa hon producerar om man säger så.

Sömnlös i Riga

Kunde inte somna igår, var så trött men kunde inte komma till ro. Det gjorde däremot mina två älsklingar.

Hälsa

Vår Ida har enorma röstresurser, inte minst på nätterna. Det blev vi, och förmodligen flera av hotellets andra gäster, varse i natt. Hennes ilskna skrik studsade mellan väggarna vilket fick mig att amma extra mycket. Och när man ammar blir man törstig och vill ha vatten. Men vattnet går inte att dricka i Lettland. Så därför det blev coca cola. Omkring en liter fick jag i mig, plus närmare en påse chips.
För mig har det alltid funnits ett likhetstecken mellan spa- och hälsoresa. Det gör det inte längre.

Snurr

Ida vände på sig! Från mage till rygg. Vet ju att barn gör det förr eller senare men som förälder är det så stort. Mitt hjärta slog tjugo extra slag. Tyvärr var jag inte där och bevittnade det men Eric förklarade ingående hur det gick till. Vår lilla gymnast..

.

Bad

Vad härligt det var och basta! Det är som meditation för mig och alltid efteråt har jag hundratals idéer om vad jag ska göra i framtiden. Får se om jag skrider till verket med någon av mina planer. Ida badade för första gången i badkar med pappa. Efteråt fick hon på sig sin mysiga morgonrock från Aftonbladet. Nu ska vi äta middag.


Ida och Eric


Ida i badrock