Flygresan hem gick över förväntan, jag fällde inte en tår. Knappt Ida heller. Däremot kom det andra saker ur Ida, och det med råge.
Eric sitter och håller Ida när det plötsligt börjar komma höga, långdragna läten från hennes nedre regioner. Läten som följs av en lukt som inte går att misstolka och som sakta sprider sig i, det jag anser, alldeles för lilla planet. "Hon gjorde nog nummer två nu", säger Eric. Ida får den där nöjda, nästan skadeglada anisiktsuttrycket som hon får efter att hon släppt på trycket. Som att hon tänker "ha ha, nu gav jag mamma och pappa något att bita i".
Och nog gjorde hon det. Precis när Eric ska resa sig upp för att hämta en ny blöja plingar det till. Dags att ta på sig bältena. I samma stund känner jag hur "ni vet vad" silas genom hennes jeans ner på mina händer. Där sitter jag, förstagångsmamma, med bajs på händerna och en stinkande bebis i knät. Under landningen var jag helt befriad från rädsla, mitt fokus låg på mina händer. En sak lärde mig detta: bebisbajs är bästa medicinen mot flygrädsla.
Att byta den blöjan är en annan historia.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar