Akut

Klockan är tre på natten och Eric och jag vaknar av ett illvrål. I samma sekund står jag givakt vid Idas säng. Hon skriker som aldrig förr, hjärtskärande. Hon är spänd som en fiolsträng och inte kontaktbar, ingenting vi gör får henne att lugna sig.

Jag ringer sjukvårdsupplysningen som råder oss att åka in till akuten på grund av hennes ringa ålder. Jag ser på Eric att han tycker att vi ska ge det en chans hemma men ger honom inget utrymme att säga sin åsikt. "Nu åker vi till akuten", säger jag bara. Vi kör genom Stockholmsnatten, jag sitter med min guldklimp i famnen. Hon skriker desperat. Det är liv och rörelse ute, människor är på väg hem från krogen. Jag ser dem men ändå inte. Eric, min klippa, behåller lugnet men jag vet att han är påverkad. Hans lilla flicka har ont och han kan inget göra.

I samma stund som vi parkerar bilen utanför karolinska tystnar Ida. För att sedan inte gråta mer på hela natten. Vi går in och förklarar att vi är här på grund av att vår dotter är otröstlig och verkar ha väldigt ont. Sköterskan tittar ner på den "otröstliga" flickan i min famn, vänder sig mot oss och frågar "Är detta ert första barn". Snopet.

Vi blir väl bemötta och klockan sju lämnar vi sjukhuset. Gaser blev diagnosen. Visst kände vi oss lite dumma när läkaren gav oss den ödesdigra diagnosen men faktum är att vi skulle göra det igen. Med vår Ida tar vi inga risker.