En tisdag på barnakuten

Då var det dags igen. Med ett besök på barnakuten. Jag vet vad ni tänker, nojiga förtagångsföräldrar. Och nog har ni rätt, iallafall vad gäller mig. Men hur skulle ni reagera om ni ringde sjukvårdsupplysningen och hade följande konversation:

Jag: Hej, jag ringer gällande min dotter Ida. Hon tog femmånadersvaccinationen idag och när jag skulle byta blöja på henne såg jag att hon svullnat upp en del där nere.
Sköterska: Aha, oj då. Har hon några andra symtom?
Jag: Vet inte riktigt. Jag tycker hon flämtar när hon andas. Det kanske beror på att hon har ont efter sticket?
Sköterska: Kan du sätta luren så jag kan höra henne andas?
Jag: Nå?
Sköterska :Ja, jag tycker också att hon andas häftigt. Jag har inte hört talas om dessa symtom innan, jag tycker att ni ska åka till barnakuten.
Jag: Vadå, tror du att det är allvarligt? Nu blir jag stressad.
Sköterska: Det är säkert inget farligt. Kör försiktigt. Och om hon plötsligt inte får luft, stanna då bilen och ring 112.

Herregud. Skulle ni inte åka till akuten mer ert barn efter ett sådant samtal? Allt jag mindes av samtalet när jag lagt på var om hon inte får luft och ring 112. Ringde Eric och sa kom hem. Han stod på löpbandet, svettig och dan, men sprang raka vägen hem utan att duscha. Naturligtvis utom sig av oro då jag berättade vad sköterskan sagt.

Fem timmar senare var vi hemma. Ida mådde bra sånär som på lite feber och jag hade sedan ett par timmar tillbaka slutat skaka.

Jag är en orolig själ med en enorm kärlek till mitt barn. Kombination av detta slag leder lätt till många besök på barnakuten.

Ungefär så här orolig var Eric efter två timmar på akuten...


...och Ida var nog mest trött på sin mamma och hennes hysteri...


...och även jag hade vid det här laget lugnat ner mig. Jag fastnade dock inte på bild.